I denna tid av mindfulness har jag själv blivit varse min egen bristfälliga förmåga till total närvaro. Sprungen från ett hem där kunskapstörst och vetgirighet belönades rikligt med uppmuntran och kärlek har jag insett att myntets baksida är medvetandegraden, känslomässig och mottaglighetens frånvaro.
Om man hela tiden söker mer kunskap och mer intryck och upplevelser och hela tiden har spjället öppet finns där ingen plats för de intryck som egentligen bekräftar ens egen eller andras existens. Det sjuka, blir då att situationer som sållar och stänger spjället för andra intryck blir till närvaro. Jag brukar skämtsamt säga att den sanna stunden av att leva i nuet är smärta eller en präktig bakfylla. Det är endast då det inte finns något annanstans som medvetandet är på väg. Det finns ju självklart andra tillfällen som nu undfaller mitt sinne…! Det är ju jobbigt att vara konstant bakfull eller i smärta. Finns det piller för det?!
Jag antar att detta är något som man måste träna på och det finns ju delar av näringslivet som ägnar sig åt sånt. Det är här nästa hjärnspöke gör entré – skepticismen! Eller som jag själv brukar kalla det initial-skepticismen. Den där hjärnbarks reaktionen som är nej eller kanske ett “förnöjsamt” njae. Istället för att vara närvarande och ta in det som presenterar sig framför en hålla utbrista i ett “Hrrrmmmmaahaaa!”. Den lilla glipan till någon sorts tvivel eller att intellektualisera något som någon givet i förtroende och i känsla, är som att rotfylla känslocentrum i hjärnan. Det konstiga är ju att ibland orkar man inte med och då kommer närvaron och känslosvallet och översköljer en och då är det svårt att hålla emot. Dessa små lufthål rymmer då en storm av uppdämd “känsloskuld” som betalas ut i samband med en sliskig reklampaus på tv eller en bebisfilm på YouTube.
Vad är då nyckeln till närvaro vid rätt tidpunkter i detta eviga gråa?, frågade Bill. – Grå närvaro, sa Bull
knipslug 