Framtidsångest

Jag har alltid varit van vid att kunna som ett personligt integritetsskydd säga till mig själv att det är aldrig för sent, för någonting. Jag har på senare tid insett, givetvis motvilligt, att jag inte längre kan komma att bli världens bästa fotbollsspelare eller upptäcktsresande à la Amundsen/Nansen. Tragisk insikt. Man väljer sina strider och går vidare helt enkelt. Döden är ju ingenting jag går och gnolar på till vardags men jag skulle nu vilja slå ett slag för en relativt ungdomlig variant av dödsångest nämligen “framtidsångest” eller snarare dörrstängningsångest. Ge mig en minut så ska jag mansplaina lite.

Istället för att hela världen ligger för dina fötter så börjar dörrar stängas och välkomstkommittéerna vänder mig ryggen; inte alltid p g a uselt beteende och brända broar utan helt enkelt för att det inte längre finns tid. Jag ser med vämjelse denna trend men även med en viss sorts lättnad. Dörrar som stängs är också en bekräftelse på att man faktiskt gjort ett val och då kan man ju sträcka på sig.

Trenden är dock högst påtaglig och inte sällan deprimerande för att inte ett göra val blir även det ett inställt val (brinn i helvetet Ulf Lundell!). Framförallt är det ju själva växlingarna som blir ett hinder. Jag avundas och älskar de människor som byter upp sig utan tanke på sin omgivnings åsikter. Livsberoenden kan även uttryckas i relationer såsom barn syskon och föräldrar som inte sällan gör sig påminda i huvudet och dessa ska ju givetvis vårdas men i detta sammanhang på armlängds avstånd för att få någon som helst stillhet i möjligheternas paradis.