Bränna broar

En del av att leva är att ha en åsikt, en förlängning av “Cogito ergo sum” (“Jag tänker därför finns/existerar jag”) och en potens av detta är att stå för en åsikt och vara beredd att ta konsekvenserna av den, d v s bränna broar.

Anledning till brobrännade är ju många och helt individanpassat, tom kundanpassat. F ö räknas inte att skälla ut stackars dörrknackande Jehovas vittnen/mormonmissionärer eller kundservice medarbetare. Ska det göras med företrädare för näringslivet ska bålbyggandet ske mot dörren till VD-rummet.

Vi rör oss med termer såsom att nätverka, vad är då motsatsen till detta? Jag skulle vilja hävda – att bränna broar; kanske att anti-nätverka. Att minska sin krets och göra sig av med eller att avfölja med ett rungande inlägg på Facebook. Eller annan plattform där någon förhoppningsvis lyssnar.

Det inre motståndet mot detta är så djupt förankrat i någon typ av “han kan ju vara min sista kompis på skolgården” att det sällan sker i ett ritualiserat bål av relationen till den utpekade. Istället blir det i ett försiktigt fjärmande eller avlägsnande. Det man alltid vill är ju att verbalt, ansikte mot ansikte utbrista: – Det är nog nu! Helst parat med ett avslutande ordkväde som kommer gå till historien i vänskapskretsen.

 

 

Advertisements

Frånvaro vs. Närvaro

I denna tid av mindfulness har jag själv blivit varse min egen bristfälliga förmåga till total närvaro. Sprungen från ett hem där kunskapstörst och vetgirighet belönades rikligt med uppmuntran och kärlek har jag insett att myntets baksida är medvetandegraden, känslomässig och mottaglighetens frånvaro.

Om man hela tiden söker mer kunskap och mer intryck och upplevelser och hela tiden har spjället öppet finns där ingen plats för de intryck som egentligen bekräftar ens egen eller andras existens. Det sjuka, blir då att situationer som sållar och stänger spjället för andra intryck blir till närvaro. Jag brukar skämtsamt säga att den sanna stunden av att leva i nuet är smärta eller en präktig bakfylla. Det är endast då det inte finns något annanstans som medvetandet är på väg. Det finns ju självklart andra tillfällen som nu undfaller mitt sinne…! Det är ju jobbigt att vara konstant bakfull eller i smärta. Finns det piller för det?!

Jag antar att detta är något som man måste träna på och det finns ju delar av näringslivet som ägnar sig åt sånt. Det är här nästa hjärnspöke gör entré – skepticismen! Eller som jag själv brukar kalla det initial-skepticismen. Den där hjärnbarks reaktionen som är nej eller kanske ett “förnöjsamt” njae. Istället för att vara närvarande och ta in det som presenterar sig framför en hålla utbrista i ett “Hrrrmmmmaahaaa!”. Den lilla glipan till någon sorts tvivel eller att intellektualisera något som någon givet i förtroende och i känsla, är som att rotfylla känslocentrum i hjärnan. Det konstiga är ju att ibland orkar man inte med och då kommer närvaron och känslosvallet och översköljer en och då är det svårt att hålla emot. Dessa små lufthål rymmer då en storm av uppdämd “känsloskuld” som betalas ut i samband med en sliskig reklampaus på tv eller en bebisfilm på YouTube.

Vad är då nyckeln till närvaro vid rätt tidpunkter i detta eviga gråa?, frågade Bill. – Grå närvaro, sa Bull

 

 

Var sak har sin tid

Ett givet tecken på att livet går “vidare” är när man börjar ifrågasätta sina livsval med att mässande upprepa “jag kanske är för gammal för det där”. “Det där” kan vara kläder/skor, ett resmål, ett beteendemönster eller varför inte en utseendedetalj såsom hårlängd eller skägg.

Vad är det då som gör att vissa män, för mig rör det sig ju alltsom oftas om mitt eget kön, kommer undan med samma sak utan att ha något som helst tvivel från sig själv eller omgivningen? Det är lätt att nu gå in i en djupare diskussion om självförtroende gentemot självkänsla när tvivlen gör sig påminda. Det är dock sällan det i vardagen hinner gå så långt innan man vänder ur tvivlet och lyssnar på endera det ena eller andra och ger upp eller helt enkelt tar den “hårda vägen”. Ofta handlar det bara om sammanhang och dagsform eller helt enkelt ens egna förflutna som bestämmer om teflonkostymen sitter som den ska just den dagen.

Jag önskar att jag varje dag kunde säga att jag varit kompromisslös med mitt eget samvete och val. Det är ju givetvis inte så, det är orealistiskt. Ingen vill vara med en sån människa! Det som är mer fascinerande är just dagsformen och viljan att sticka ut. Alla kanske inte vill sticka ut eller gå mot strömmen men man vill ju gärna veta att man kan…

Livslångt lärande

One final paragraph of advice: Do not burn yourself out. Be as I am-a reluctant enthusiast… a part time crusader, a half-hearted fanatic. Save the other half of yourselves and your lives for pleasure and adventure. It is not enough to fight for the land; it is even more important to enjoy it. While you can. While it is still there. So get out there and mess around with your friends, ramble out yonder and explore the forests, encounter the grizz, climb the mountains. Run the rivers, breathe deep of that yet sweet and lucid air, sit quietly for a while and contemplate the precious stillness, that lovely, mysterious and awesome space. Enjoy yourselves, keep your brain in your head and your head firmly attached to your body, the body active and alive, and I promise you this much: I promise you this one sweet victory over our enemies, over those deskbound people with their hearts in a safe deposit box and their eyes hypnotized by desk calculators. I promise you this: you will outlive the bastards.”

/Edward Abbey