Framtidsångest

Jag har alltid varit van vid att kunna som ett personligt integritetsskydd säga till mig själv att det är aldrig för sent, för någonting. Jag har på senare tid insett, givetvis motvilligt, att jag inte längre kan komma att bli världens bästa fotbollsspelare eller upptäcktsresande à la Amundsen/Nansen. Tragisk insikt. Man väljer sina strider och går vidare helt enkelt. Döden är ju ingenting jag går och gnolar på till vardags men jag skulle nu vilja slå ett slag för en relativt ungdomlig variant av dödsångest nämligen “framtidsångest” eller snarare dörrstängningsångest. Ge mig en minut så ska jag mansplaina lite.

Istället för att hela världen ligger för dina fötter så börjar dörrar stängas och välkomstkommittéerna vänder mig ryggen; inte alltid p g a uselt beteende och brända broar utan helt enkelt för att det inte längre finns tid. Jag ser med vämjelse denna trend men även med en viss sorts lättnad. Dörrar som stängs är också en bekräftelse på att man faktiskt gjort ett val och då kan man ju sträcka på sig.

Trenden är dock högst påtaglig och inte sällan deprimerande för att inte ett göra val blir även det ett inställt val (brinn i helvetet Ulf Lundell!). Framförallt är det ju själva växlingarna som blir ett hinder. Jag avundas och älskar de människor som byter upp sig utan tanke på sin omgivnings åsikter. Livsberoenden kan även uttryckas i relationer såsom barn syskon och föräldrar som inte sällan gör sig påminda i huvudet och dessa ska ju givetvis vårdas men i detta sammanhang på armlängds avstånd för att få någon som helst stillhet i möjligheternas paradis.

Var sak har sin tid

Ett givet tecken på att livet går “vidare” är när man börjar ifrågasätta sina livsval med att mässande upprepa “jag kanske är för gammal för det där”. “Det där” kan vara kläder/skor, ett resmål, ett beteendemönster eller varför inte en utseendedetalj såsom hårlängd eller skägg.

Vad är det då som gör att vissa män, för mig rör det sig ju alltsom oftas om mitt eget kön, kommer undan med samma sak utan att ha något som helst tvivel från sig själv eller omgivningen? Det är lätt att nu gå in i en djupare diskussion om självförtroende gentemot självkänsla när tvivlen gör sig påminda. Det är dock sällan det i vardagen hinner gå så långt innan man vänder ur tvivlet och lyssnar på endera det ena eller andra och ger upp eller helt enkelt tar den “hårda vägen”. Ofta handlar det bara om sammanhang och dagsform eller helt enkelt ens egna förflutna som bestämmer om teflonkostymen sitter som den ska just den dagen.

Jag önskar att jag varje dag kunde säga att jag varit kompromisslös med mitt eget samvete och val. Det är ju givetvis inte så, det är orealistiskt. Ingen vill vara med en sån människa! Det som är mer fascinerande är just dagsformen och viljan att sticka ut. Alla kanske inte vill sticka ut eller gå mot strömmen men man vill ju gärna veta att man kan…

Livslångt lärande

One final paragraph of advice: Do not burn yourself out. Be as I am-a reluctant enthusiast… a part time crusader, a half-hearted fanatic. Save the other half of yourselves and your lives for pleasure and adventure. It is not enough to fight for the land; it is even more important to enjoy it. While you can. While it is still there. So get out there and mess around with your friends, ramble out yonder and explore the forests, encounter the grizz, climb the mountains. Run the rivers, breathe deep of that yet sweet and lucid air, sit quietly for a while and contemplate the precious stillness, that lovely, mysterious and awesome space. Enjoy yourselves, keep your brain in your head and your head firmly attached to your body, the body active and alive, and I promise you this much: I promise you this one sweet victory over our enemies, over those deskbound people with their hearts in a safe deposit box and their eyes hypnotized by desk calculators. I promise you this: you will outlive the bastards.”

/Edward Abbey