Rörigt…

Oj, här var det rörigt, sa han och klev in genom dörren. Klev över all bråte som låg på golvet och duckade för vad det nu var som hängde från taket. Är det aldrig någon som städar här, funderade han. Var är tjänstfolket? Det blåste in genom det halvöppna fönstret. Hösten var långt gången så vinden var kall och förde med sig en ilande sval känsla. En kuslig känsla. En känsla som förstärktes av det rysliga som hänt tidigare under dagen. En känsla som han aldrig tidigare känt. En känsla som verkade vägra ge med sig. Han älskade dessa junikvällar. Den sköna värmen som tillät sena kvällar i vilstolen på altanen. Sena kvällar tillsammans med de favoritförfattare han aldrig orkade läsa färdigt. De tre stora som han kallade dem. Det påminde honom om att han borde byta hänglås, det gamla höll på att rosta sönder. Så vansinnigt irriterande. Semestertiderna var över och stressen började återigen koppla sitt grepp. Han funderade vidare och när han funderade fick han alltid den där rynkan i pannan. Hon gillade den inte. Hon brukade säga att den fick honom att se gammal ut. Han ropade inifrån matsalen. Hans djupa mansröst ekade i hela huset och fick prismorna i kristallkronan att skallra. Strängarna i pianot sjöng. Eldslågan fladdrade, men utan anledning. Han svängde raskt in på uppfarten och tutade lite lätt för att ge sig till känna så de som var i huset inte skulle känna sig överraskade när han rullade in på uppfarten och tutade lite lätta för att ge sig till känna så att de som befann sig på verandan inte skulle känna sig överrumplade när han backade in på uppfarten passade han på att tuta lite lätt. Som för att ge sig till känna. Han ville ju vara artig då det var första gången han var på besök. På balkongen stod hon. Han läppjade på sin drink och blinkade lite lätt mot spegeln när han kammade sig. Som han alltid gjorde. Håret började visst bli lite långt i nacken. Just den är kvällen hände något oväntat. Efteråt skulle han fråga sig många gånger varför? Varför just i kväll? Något svar skulle han aldrig få. Det kliade forfarande på hakan, salvan han fått verkade in hjälpa alls. Den luktade dessutom illa, han hade känt sig nödgad att förklara det för damen på tåget. Hon med hatten. Han var inte säker på att hon hade förstått. Han hade åtminstone inte förstått hennes svar. Men vattnet var ljummet och han hade längtat efter den här simturen. Det var alltid väldigt avslappnande tyckte han. Vinden i ansiktet, motionen, den friska luften. Han hade alltid gillat kyla. Men broderiet blev aldrig klart. Hon hade under mystiska omständigheter gått bort innan det hann färdigställas. Ut i köket. För honom var det naturligtvis en mycket stor sorg. Broderiet var mycket vackert, trots att det bara var halvfärdigt, och utgjorde ett ljuvligt minne för honom. Igår hade det regnat, jorden var våt och det skulle nog gå mycket lättare att plantera lökarna idag. Han hade alltid älskat tulpaner. Speciellt de röda och han var mycket mån om att de skulle sättas i jorden vid exakt rätt tidpunkt. Hon kom tillbaka vid samma tillfälle. Han hade med åren blivit lite av en expert och smickrade ofta sig själv och sina gröna fingrar. Trädgården bakom det gula huset var ju det stora samtalsämnet och han kände sig stolt över det. En prydlig och ordningsam trädgård. En prydlig och ordningsam man. Ordning och reda är livets vatten. Var sak på sin plats. Det gör det lätt att hitta och man behöver inte förspilla tid och humör på att frustretat leta i vinklar, vrår efter det som efterfrågas. Stopp. Sådana resonemang fnyser vi åt. Vi avfärdar dem som indolens och larv. Röra är icke synonymt med dekadens och slarv. Välkommen till röra. Välkommen till ett rum i oordning. Ett rum där du inte behöver söka efter det som finns för det finns ändå inte där det borde finnas om det fanns. Ett rum vars ägare och invånare är avslappnade och lyckliga och som – hör och häpna – inte alltid bäddar sin säng. Även i en rörig historia kan det finnas spänning, romantik och trivsel. Välkommen…