10 000-multiplar

Denna besatthet av de 10 000 timmarna har nästlat sig in i vårt kollektiva (under)medvetande. Så även i mitt! Jag tror faktiskt jag har hittat dess bästa och mesta applicerbarhet – vänskap/förhållanden. Det är tämligen uppenbart att några generaliseringar och undantag kan göras till denna “spaning”/hypotes; nämligen kvinnor är nästintill alltid undantagna och att kärleksförhållande (då menar jag seriösa sådana, alltså inga engångsligg!) inte faller inom ramen för mitt dravlande.

Jag har märkt att det i mitt eget liv som egentligen är mitt enda empiriskt säkerställda urval endast finns vänskap  etablerad sedan länge. Där vänskapen kom till under en tid då antalet timmar inte hade någon betydelse d v s barn-/ungdomen. Denna tid sträcker sig egentligen t o m den tid som sista hållplats då vi tvingas umgås med folk såsom värnplikten, eftergymnasiala studier, eller helt enkelt arbeten med väldigt basala arbetsuppgifter där umgänge är det enda som håller oss borta från avgrunden av tristess.

Vänskap etablerat efter den sista ovan beskrivna”hållplatsen” har svårare att ta sig eller fästa om inte, här kommer ett möjligt tillägg till undantagen, man delar ett livsavgörande ögonblick t ex en erfarenhet av karaktären adrenalinstint eller helt enkelt bara jävligt sorgligt såsom en flodvåg i Asien eller en bilolycka. Under dessa förhållanden påskyndas “inlärningen” av de 10 000 timmarna och dessa delade erfarenheter blir som en multiplikator i vänskaprelationen.

Ju äldre jag blir desto värdefullare blir varje enskild timme, eller är det så att den är ju bara så värdefull som man tillskriver den. Carpe diem skiten eller snarare carpe hora är bara töntigt. Att uppmana någon att värdera sitt liv i entimmes tårtbitar är som att injicera botox i någon som aldrig sett en spegel.

Oavsett ovan konstaterande, så förutsätter jag på något sätt att varje tidsinvesteringsobjekt har lika värde på min egen personliga skala. Självklart är det inte så! Detta är ju inte något jag tänker på speciellt mycket men jag gör ju dessa val tämligen omedvetet och vi delar alla ganska många gemensamma investeringsgrunder; vi värdesätter en timme spenderat med våra barn högre än en fylla med kompisarna eller?! Dessa förändras ju dessutom över tid. Problemet som jag noterat är att vi gör så mycket omedvetet, med frånvaro i blicken.

Nu återstår ju bara att återigen komma tillbaka till det faktum att allt börjar med vänskap. Att den börjar sent i livet är ju egentligen inget hinder, det är ju värt alla multiplar eller logaritmer