Framtidsångest

Jag har alltid varit van vid att kunna som ett personligt integritetsskydd säga till mig själv att det är aldrig för sent, för någonting. Jag har på senare tid insett, givetvis motvilligt, att jag inte längre kan komma att bli världens bästa fotbollsspelare eller upptäcktsresande à la Amundsen/Nansen. Tragisk insikt. Man väljer sina strider och går vidare helt enkelt. Döden är ju ingenting jag går och gnolar på till vardags men jag skulle nu vilja slå ett slag för en relativt ungdomlig variant av dödsångest nämligen “framtidsångest” eller snarare dörrstängningsångest. Ge mig en minut så ska jag mansplaina lite.

Istället för att hela världen ligger för dina fötter så börjar dörrar stängas och välkomstkommittéerna vänder mig ryggen; inte alltid p g a uselt beteende och brända broar utan helt enkelt för att det inte längre finns tid. Jag ser med vämjelse denna trend men även med en viss sorts lättnad. Dörrar som stängs är också en bekräftelse på att man faktiskt gjort ett val och då kan man ju sträcka på sig.

Trenden är dock högst påtaglig och inte sällan deprimerande för att inte ett göra val blir även det ett inställt val (brinn i helvetet Ulf Lundell!). Framförallt är det ju själva växlingarna som blir ett hinder. Jag avundas och älskar de människor som byter upp sig utan tanke på sin omgivnings åsikter. Livsberoenden kan även uttryckas i relationer såsom barn syskon och föräldrar som inte sällan gör sig påminda i huvudet och dessa ska ju givetvis vårdas men i detta sammanhang på armlängds avstånd för att få någon som helst stillhet i möjligheternas paradis.

10 000-multiplar

Denna besatthet av de 10 000 timmarna har nästlat sig in i vårt kollektiva (under)medvetande. Så även i mitt! Jag tror faktiskt jag har hittat dess bästa och mesta applicerbarhet – vänskap/förhållanden. Det är tämligen uppenbart att några generaliseringar och undantag kan göras till denna “spaning”/hypotes; nämligen kvinnor är nästintill alltid undantagna och att kärleksförhållande (då menar jag seriösa sådana, alltså inga engångsligg!) inte faller inom ramen för mitt dravlande.

Jag har märkt att det i mitt eget liv som egentligen är mitt enda empiriskt säkerställda urval endast finns vänskap  etablerad sedan länge. Där vänskapen kom till under en tid då antalet timmar inte hade någon betydelse d v s barn-/ungdomen. Denna tid sträcker sig egentligen t o m den tid som sista hållplats då vi tvingas umgås med folk såsom värnplikten, eftergymnasiala studier, eller helt enkelt arbeten med väldigt basala arbetsuppgifter där umgänge är det enda som håller oss borta från avgrunden av tristess.

Vänskap etablerat efter den sista ovan beskrivna”hållplatsen” har svårare att ta sig eller fästa om inte, här kommer ett möjligt tillägg till undantagen, man delar ett livsavgörande ögonblick t ex en erfarenhet av karaktären adrenalinstint eller helt enkelt bara jävligt sorgligt såsom en flodvåg i Asien eller en bilolycka. Under dessa förhållanden påskyndas “inlärningen” av de 10 000 timmarna och dessa delade erfarenheter blir som en multiplikator i vänskaprelationen.

Ju äldre jag blir desto värdefullare blir varje enskild timme, eller är det så att den är ju bara så värdefull som man tillskriver den. Carpe diem skiten eller snarare carpe hora är bara töntigt. Att uppmana någon att värdera sitt liv i entimmes tårtbitar är som att injicera botox i någon som aldrig sett en spegel.

Oavsett ovan konstaterande, så förutsätter jag på något sätt att varje tidsinvesteringsobjekt har lika värde på min egen personliga skala. Självklart är det inte så! Detta är ju inte något jag tänker på speciellt mycket men jag gör ju dessa val tämligen omedvetet och vi delar alla ganska många gemensamma investeringsgrunder; vi värdesätter en timme spenderat med våra barn högre än en fylla med kompisarna eller?! Dessa förändras ju dessutom över tid. Problemet som jag noterat är att vi gör så mycket omedvetet, med frånvaro i blicken.

Nu återstår ju bara att återigen komma tillbaka till det faktum att allt börjar med vänskap. Att den börjar sent i livet är ju egentligen inget hinder, det är ju värt alla multiplar eller logaritmer

“Life’s gotta be about more than just solving problems.You want to get up in the morning and say ‘Yes I’m looking forward to that thing happening'”. – Elon Musk

“Det är konstigt vad folk kan brinna för. Från en som inte brinner för något över huvud taget” – okänd välgörare

Var sak har sin tid

Ett givet tecken på att livet går “vidare” är när man börjar ifrågasätta sina livsval med att mässande upprepa “jag kanske är för gammal för det där”. “Det där” kan vara kläder/skor, ett resmål, ett beteendemönster eller varför inte en utseendedetalj såsom hårlängd eller skägg.

Vad är det då som gör att vissa män, för mig rör det sig ju alltsom oftas om mitt eget kön, kommer undan med samma sak utan att ha något som helst tvivel från sig själv eller omgivningen? Det är lätt att nu gå in i en djupare diskussion om självförtroende gentemot självkänsla när tvivlen gör sig påminda. Det är dock sällan det i vardagen hinner gå så långt innan man vänder ur tvivlet och lyssnar på endera det ena eller andra och ger upp eller helt enkelt tar den “hårda vägen”. Ofta handlar det bara om sammanhang och dagsform eller helt enkelt ens egna förflutna som bestämmer om teflonkostymen sitter som den ska just den dagen.

Jag önskar att jag varje dag kunde säga att jag varit kompromisslös med mitt eget samvete och val. Det är ju givetvis inte så, det är orealistiskt. Ingen vill vara med en sån människa! Det som är mer fascinerande är just dagsformen och viljan att sticka ut. Alla kanske inte vill sticka ut eller gå mot strömmen men man vill ju gärna veta att man kan…

Livslångt lärande

One final paragraph of advice: Do not burn yourself out. Be as I am-a reluctant enthusiast… a part time crusader, a half-hearted fanatic. Save the other half of yourselves and your lives for pleasure and adventure. It is not enough to fight for the land; it is even more important to enjoy it. While you can. While it is still there. So get out there and mess around with your friends, ramble out yonder and explore the forests, encounter the grizz, climb the mountains. Run the rivers, breathe deep of that yet sweet and lucid air, sit quietly for a while and contemplate the precious stillness, that lovely, mysterious and awesome space. Enjoy yourselves, keep your brain in your head and your head firmly attached to your body, the body active and alive, and I promise you this much: I promise you this one sweet victory over our enemies, over those deskbound people with their hearts in a safe deposit box and their eyes hypnotized by desk calculators. I promise you this: you will outlive the bastards.”

/Edward Abbey

Jävla vettvillingar!

“The Edge… Theres is no honest way to explain it because the only people who really know where it is are the ones who have gone over”.

/Hunter S. Thompson

Så fort sommaren är slut så börjar tänker jag osökt på vintern! Allt det här tjafset emellan riktig snö och 5-10 minusgrader räknas inte riktigt. Sommaravvänjningen går fortare och fortare år till år och vinteravunden yttrar sig som längtansfullt surfandes skidfilmsporr, utrustningsmani, svettiga snömaror i vargtimmen och sökandet efter den ultimata skidorten. Egentligen rör det väl sig som alltid påpekas om en konstant livskris. I så fall har det pågått sedan gymnasiet! Jag älskar det!

 

Puss!