Bränna broar

En del av att leva är att ha en åsikt, en förlängning av “Cogito ergo sum” (“Jag tänker därför finns/existerar jag”) och en potens av detta är att stå för en åsikt och vara beredd att ta konsekvenserna av den, d v s bränna broar.

Anledning till brobrännade är ju många och helt individanpassat, tom kundanpassat. F ö räknas inte att skälla ut stackars dörrknackande Jehovas vittnen/mormonmissionärer eller kundservice medarbetare. Ska det göras med företrädare för näringslivet ska bålbyggandet ske mot dörren till VD-rummet.

Vi rör oss med termer såsom att nätverka, vad är då motsatsen till detta? Jag skulle vilja hävda – att bränna broar; kanske att anti-nätverka. Att minska sin krets och göra sig av med eller att avfölja med ett rungande inlägg på Facebook. Eller annan plattform där någon förhoppningsvis lyssnar.

Det inre motståndet mot detta är så djupt förankrat i någon typ av “han kan ju vara min sista kompis på skolgården” att det sällan sker i ett ritualiserat bål av relationen till den utpekade. Istället blir det i ett försiktigt fjärmande eller avlägsnande. Det man alltid vill är ju att verbalt, ansikte mot ansikte utbrista: – Det är nog nu! Helst parat med ett avslutande ordkväde som kommer gå till historien i vänskapskretsen.

 

 

Advertisements

Frånvaro vs. Närvaro

I denna tid av mindfulness har jag själv blivit varse min egen bristfälliga förmåga till total närvaro. Sprungen från ett hem där kunskapstörst och vetgirighet belönades rikligt med uppmuntran och kärlek har jag insett att myntets baksida är medvetandegraden, känslomässig och mottaglighetens frånvaro.

Om man hela tiden söker mer kunskap och mer intryck och upplevelser och hela tiden har spjället öppet finns där ingen plats för de intryck som egentligen bekräftar ens egen eller andras existens. Det sjuka, blir då att situationer som sållar och stänger spjället för andra intryck blir till närvaro. Jag brukar skämtsamt säga att den sanna stunden av att leva i nuet är smärta eller en präktig bakfylla. Det är endast då det inte finns något annanstans som medvetandet är på väg. Det finns ju självklart andra tillfällen som nu undfaller mitt sinne…! Det är ju jobbigt att vara konstant bakfull eller i smärta. Finns det piller för det?!

Jag antar att detta är något som man måste träna på och det finns ju delar av näringslivet som ägnar sig åt sånt. Det är här nästa hjärnspöke gör entré – skepticismen! Eller som jag själv brukar kalla det initial-skepticismen. Den där hjärnbarks reaktionen som är nej eller kanske ett “förnöjsamt” njae. Istället för att vara närvarande och ta in det som presenterar sig framför en hålla utbrista i ett “Hrrrmmmmaahaaa!”. Den lilla glipan till någon sorts tvivel eller att intellektualisera något som någon givet i förtroende och i känsla, är som att rotfylla känslocentrum i hjärnan. Det konstiga är ju att ibland orkar man inte med och då kommer närvaron och känslosvallet och översköljer en och då är det svårt att hålla emot. Dessa små lufthål rymmer då en storm av uppdämd “känsloskuld” som betalas ut i samband med en sliskig reklampaus på tv eller en bebisfilm på YouTube.

Vad är då nyckeln till närvaro vid rätt tidpunkter i detta eviga gråa?, frågade Bill. – Grå närvaro, sa Bull

 

 

Framtidsångest

Jag har alltid varit van vid att kunna som ett personligt integritetsskydd säga till mig själv att det är aldrig för sent, för någonting. Jag har på senare tid insett, givetvis motvilligt, att jag inte längre kan komma att bli världens bästa fotbollsspelare eller upptäcktsresande à la Amundsen/Nansen. Tragisk insikt. Man väljer sina strider och går vidare helt enkelt. Döden är ju ingenting jag går och gnolar på till vardags men jag skulle nu vilja slå ett slag för en relativt ungdomlig variant av dödsångest nämligen “framtidsångest” eller snarare dörrstängningsångest. Ge mig en minut så ska jag mansplaina lite.

Istället för att hela världen ligger för dina fötter så börjar dörrar stängas och välkomstkommittéerna vänder mig ryggen; inte alltid p g a uselt beteende och brända broar utan helt enkelt för att det inte längre finns tid. Jag ser med vämjelse denna trend men även med en viss sorts lättnad. Dörrar som stängs är också en bekräftelse på att man faktiskt gjort ett val och då kan man ju sträcka på sig.

Trenden är dock högst påtaglig och inte sällan deprimerande för att inte ett göra val blir även det ett inställt val (brinn i helvetet Ulf Lundell!). Framförallt är det ju själva växlingarna som blir ett hinder. Jag avundas och älskar de människor som byter upp sig utan tanke på sin omgivnings åsikter. Livsberoenden kan även uttryckas i relationer såsom barn syskon och föräldrar som inte sällan gör sig påminda i huvudet och dessa ska ju givetvis vårdas men i detta sammanhang på armlängds avstånd för att få någon som helst stillhet i möjligheternas paradis.

10 000-multiplar

Denna besatthet av de 10 000 timmarna har nästlat sig in i vårt kollektiva (under)medvetande. Så även i mitt! Jag tror faktiskt jag har hittat dess bästa och mesta applicerbarhet – vänskap/förhållanden. Det är tämligen uppenbart att några generaliseringar och undantag kan göras till denna “spaning”/hypotes; nämligen kvinnor är nästintill alltid undantagna och att kärleksförhållande (då menar jag seriösa sådana, alltså inga engångsligg!) inte faller inom ramen för mitt dravlande.

Jag har märkt att det i mitt eget liv som egentligen är mitt enda empiriskt säkerställda urval endast finns vänskap  etablerad sedan länge. Där vänskapen kom till under en tid då antalet timmar inte hade någon betydelse d v s barn-/ungdomen. Denna tid sträcker sig egentligen t o m den tid som sista hållplats då vi tvingas umgås med folk såsom värnplikten, eftergymnasiala studier, eller helt enkelt arbeten med väldigt basala arbetsuppgifter där umgänge är det enda som håller oss borta från avgrunden av tristess.

Vänskap etablerat efter den sista ovan beskrivna”hållplatsen” har svårare att ta sig eller fästa om inte, här kommer ett möjligt tillägg till undantagen, man delar ett livsavgörande ögonblick t ex en erfarenhet av karaktären adrenalinstint eller helt enkelt bara jävligt sorgligt såsom en flodvåg i Asien eller en bilolycka. Under dessa förhållanden påskyndas “inlärningen” av de 10 000 timmarna och dessa delade erfarenheter blir som en multiplikator i vänskaprelationen.

Ju äldre jag blir desto värdefullare blir varje enskild timme, eller är det så att den är ju bara så värdefull som man tillskriver den. Carpe diem skiten eller snarare carpe hora är bara töntigt. Att uppmana någon att värdera sitt liv i entimmes tårtbitar är som att injicera botox i någon som aldrig sett en spegel.

Oavsett ovan konstaterande, så förutsätter jag på något sätt att varje tidsinvesteringsobjekt har lika värde på min egen personliga skala. Självklart är det inte så! Detta är ju inte något jag tänker på speciellt mycket men jag gör ju dessa val tämligen omedvetet och vi delar alla ganska många gemensamma investeringsgrunder; vi värdesätter en timme spenderat med våra barn högre än en fylla med kompisarna eller?! Dessa förändras ju dessutom över tid. Problemet som jag noterat är att vi gör så mycket omedvetet, med frånvaro i blicken.

Nu återstår ju bara att återigen komma tillbaka till det faktum att allt börjar med vänskap. Att den börjar sent i livet är ju egentligen inget hinder, det är ju värt alla multiplar eller logaritmer

Var sak har sin tid

Ett givet tecken på att livet går “vidare” är när man börjar ifrågasätta sina livsval med att mässande upprepa “jag kanske är för gammal för det där”. “Det där” kan vara kläder/skor, ett resmål, ett beteendemönster eller varför inte en utseendedetalj såsom hårlängd eller skägg.

Vad är det då som gör att vissa män, för mig rör det sig ju alltsom oftas om mitt eget kön, kommer undan med samma sak utan att ha något som helst tvivel från sig själv eller omgivningen? Det är lätt att nu gå in i en djupare diskussion om självförtroende gentemot självkänsla när tvivlen gör sig påminda. Det är dock sällan det i vardagen hinner gå så långt innan man vänder ur tvivlet och lyssnar på endera det ena eller andra och ger upp eller helt enkelt tar den “hårda vägen”. Ofta handlar det bara om sammanhang och dagsform eller helt enkelt ens egna förflutna som bestämmer om teflonkostymen sitter som den ska just den dagen.

Jag önskar att jag varje dag kunde säga att jag varit kompromisslös med mitt eget samvete och val. Det är ju givetvis inte så, det är orealistiskt. Ingen vill vara med en sån människa! Det som är mer fascinerande är just dagsformen och viljan att sticka ut. Alla kanske inte vill sticka ut eller gå mot strömmen men man vill ju gärna veta att man kan…